TEXT av Britt Lindegård
HIDE stenbrott är svidande vackert. Det är lätt
att bli översköljd av platsens skönhet. Dess
brutalitet. Vad är det att existera? Latinets ex(s)istere betyder ungefär att uppstå, träda fram, visa sig. Verkliga är vi när vi verkar, är aktiva och skapande. Varför söker sig konstnärer (skulptörer, målare, skådespelare, dansare, musiker) till en gammal nerlagd arbetsplats? Är det romantik? Hädelse? Knappast. Hide är en magisk plats. Naken och ren. Det är lätt att föreställa sig hur en stenarbetare slitit, borrat, brutit. Buller. Klang. Dån. Nu är det tyst. Ruljangsen borta. Det råder en stillhet - som uppbyggd av brist på ljud, arbetare, företag. Saknad. Kanske ligger Hidebrottet här och längtar efter oss.Vit. Dammig. Smulig. Kalkens vithet och platsens ödslighet. Varför håller man på? Detta eviga sökande. Arbete. Längtan. I Hide börjar tankarna så sakteliga göra utbrott, inbrott, börjar röra sig obehindrat. Snart tar de sig med lätthet över barriärer: Tid. Rum. Havet som andas intill, som smeker och vrenskas. Grodyngel som spritter, utvecklas och en dag hoppar iväg. Fossilerna, liljorna som nyss böjdes av vågen och nu länge vilat i stenen. Alla tider finns här, alla färger. Vitt, grått, rosa, rött, ockra, brunt, svart, blått. Och vart har stenen tagit vägen? Till hus, till industrin, till hamnar? Vi flyttar ting från en plats till en annan. Ett byte av rum kan synliggöra. När du går in i området blir du inte en annan. Men du blir medveten om dig själv. Observant. Intensivt närvarande Här. Uppmärksamheten ökar. Sinnena skärps, gråsuggorna rafsar, partiklar glimmar till, sur stank och torra lukter blandas. Känsligheten ökar mångfalt, som hudens när den berörs av den man älskar. Vad konstnären önskar sig är en åskådare, som är just uppmärksam, närvarande, skärpt - en medskapare. Freud lyfte fram som det viktigaste i livet, det som är att vara frisk: att kunna älska och arbeta. Det hänger intimt samman tänker jag när jag går ensam i kalkbrottet - som mitt i en stor, stor scen. Kärlek kräver uppriktighet. Den måste ha öppenhet för att överleva. Hidebrottet är inte det minsta förskönande, det är naket, sårbart, öppet. Platsen är inte ofarlig. Faller man här gör det ont. Blod, skrapsår, blåmärken. Här finns en våldsam energi. Kalkbrist. Kalkälskande. Konstnärerna, ständigt gör de uppmärksamt att vi människor vill något med oss själva, med varandra. Hide ger rum för att gå in i subjektivitet, ensamhet, och ut i verksamhet, i mellanmänsklighet. Platsen ropar, kallar, lockar. Jag tror att konstnärerna artisterna, starkt gripits av pausen, tomheten, såret. Av den latenta kraft som kan frigöras här. De kan använda platsen, inte läka den, men leka med den, vara mycket, mycket allvarliga med den. Britt Lindegård ©Britt Lindegård 
|
|
|